En hårkullas levnadsöde.

Jerusalem-Mait

En kväll fick de höra talas om Olof Henrik Larson, förebilden till Selma Lagerlöfs Helgum, som skulle predika i Tipers-gården. Karin ville inte följa med, men Mait gick dit. Nästa möte hölls i Larson bostad i Tyna och nu följde även Karin med. Det var vid detta tillfälle som de båda flickornas framtida öde utstakades. De rycktes med av den religiösa väckelsen och föll på knä inför Larsons och hans glödande ögon. De stannade några veckor hos församlingen i Nås. Därefter reste Karin med Lisslasses Karin, som redan tidigare varit i Amerika, till Olof Henrik Larsons församling i Chicago.

Mait träffade sin syster Anna, som arbetat i Äppelbo och tillsammans fortsatte de till Norge. Hemkommen därifrån gjorde hon sig redo för att sommaren 1891 ansluta till Chicago-församlingen även hon.

Det var inte helt problemfritt att få tillåtelse av fadern Lund Erik Ersson att resa. Larson besökte, tillsammans med Tipers Lars Larsson och Möckelind Erik Ersson från Nås, Maits hem i Bonäs. Lund Erik, som var baptist, ville pröva den nya läran och upplät därför sin stuga för predikningar ett par veckor. Någon större framgång hade inte Larson, så någon ny församling blev det inte. Däremot lyckades han såra Lund Erik djupt.

Femton år senare kommer ett brev med en bön om förlåtelse. Brevet återges i sin helhet:

Trots detta lyckades Tiper Lars och Möckelind Erik till slut att övertala Lund Erik. Mait får följa med, Mait som när hon befinner sig på resande fot, byter namn till Maria Lund. Man for med båt från Mora till Insjön, där en skjuts från Nås mötte. De fem som for till Chicago tillsammans var: Herr Larson med fru, Larsons dotter Huld från ett tidigare äktenskap, Lisslasses Karins mor och Maria Lund.

Från Chicago kom sedan många brev från Maria till föräldrarna i Bonäs. Man förstår att Maria är djupt tagen av den nya läran som Larson predikar. Hon går i brev efter brev strängt till rätta med sina föräldrar och ber dem rannsaka sig och pröva om deras tro är den riktiga.

I ett brev skrivet 8 april 1892 står det:

I ett annat brev samma år skriver hon:

Breven fortsätter i flera år att komma. Alla med samma innehåll, först försäkran om en obruten kärlek till föräldrarna, sedan följer fördömmanden och ifrågasättanden av äktheten i deras gudstro. Maria har under de här åren tjänst i en familj. Hon har fått en bra plats, säger hon, det har Gud sett till. Inget hårt arbete, en ledig dag i veckan och varje söndag eftermiddag fri.

En dag år 1895 får Maria höra talas om fru Annie Spafford, ledarinna för en koloni troende i Jerusalem. Fru Spafford befinner sig i ett ärende, tillsammans med åtta följeslagare, i Chicaog. En kväll talar hon på ett möte. Maria beger sig dit tillsammans med en flicka från Småland vid namn Nelly Olsson. Maria, som nu fått höra om koloniens verksamhet i Jerusalem, berättar i sin tur alltsammans för Olof Henrik Larson. Han beger sig till mötet nästa gång fru Spafford talar och ömsesidigt intresse uppstår. Man beslutar efter en tid att Chicagoförsamlingen ska följa med till Jerusalem. Även församlingen i Nås manas till uppbrott.

Torsdagen den femte mars år 1896 anträder Chicagogruppen resan. Ett sjuttiotal män, kvinnor och några barn. Tisagen den sjunde april anländer de till Jerusalem.

Under tiden vet vi att församlingen i Nås säljer sina gårdar och förbereder sig inför sin resa till det förlovade landet.

Den första juni skriver en av döttrarna i Tipersgården i Nås ett brev till Maria Lunds föräldrar i Bonäs. Hon tackar för ett brev hon tidigare fått och tör träkulor hon fått att ta med till Jerusalem. Träkulorna ska användas till hårarbeten. Maria har visst planer på att syssla med detta därnere. Folket i Jerusalem är intresserade, för de har aldrig sett sådant förut, står det i brevet. På en förfrågan vad Maria kan behöva där nere i klädväg, får de till svar: De säger att där i Jerusalem kunna vi mera begagna hvad som helst, det liknar mera Sverige än Amerika. Något svårt klimat med hetta och torka vet man alltså inte om, innan man far. Carrie Larsson, som har undertecknat brevet, föreslår att föräldrarna ska skicka Maria en Mora-dräkt. Det kan ju vara roligt att ha därnere, menar hon, Hur det går med den saken vet man inte säkert. Men faktum är att på ett välkänt foto från kolonien, med Nåsklädda flickor, bär en av dem en omisskännlig Moradräkt.

Den tjugotredje juli 1896 lämnade Nås gruppen sin hembygd. Resan tog tre veckor och den fjortonde augusti anlände man till Jerusalem. Det måste ha varit ett kärt möte mellan Maria Lund och Smids Karin, som efter att ha kommit ut i stora världen, numera kallade sig Carrie Smith, och de andliga systrarna och bräderna från Nås. De hade inte sett varandra på fem långa år.

Arbete i kolonien kom för Marias del att i stor utsträckning bestå av tillverkning av de blomsterkort med Sarons liljor, som exporterade över hela världen. Den tionde maj 1897 skriver hon i ett brev hem till föräldrarna och beskriver hur hon försökt göra hårarbeten på en provisorisk ställning, vilket var svårt. Det ville inte bli jämnt och fin. Tipers Karin hade då nämnt, en dag när de två dammade salen, att man skulle skicka efter spinnrockar från Tipers-gården i Nås. Nu ber hon föräldrarna skicka en hårarbetsställning till Tipers och mera träkulor, så detta kan följa med spinnrockssändningen till Jerusalem.

Breven till föräldrarna och syskonen är nu av en helt annan karaktär än de från Chicago. Det verkar som om Maria har, så att säga, kommit ner på jorden igen. Hon berättar mycket om det sällsamma Jerusalem, dess omgivningar och alla skilda folkslag med olika religioner, som vistas där. Breven är så vänliga och det fördömande ordalaget är borta.

Den tjugofemte april 1906 skriver Maria till sina föräldrar, alltså tre dagar efter att O H Larson skrev sin bön om förlåtelse till Lund Erik. Hon skriver:

Lite längre ner står det:

År 1907 blir Maria, som tidigare klarat sig bra, dödssjuk i malaria. Hon tillfrisknar till slut och rekommenderas luftombyte av Doktor Ribbing i Betlehem. Medlemmarna i kolonien har inga egna pengar att tillgå, men Lund Erik skickar medel till resan hem. Sexton år har förflutit sedan hon reste till Chicago. Sommaren 1907 tillbringar Maria i fäbodstugan i Rädbjörka. På timmerväggen i förstugan skriver hon: Lämnade Rädbjörka den 19/8 1907. Lund Mait Ersson. Det gamla namnet kom till heders igen i barndomens fäbodar. Maria kände sig nog ändå som en främmande fågel hemma i byn, ty redan den sjuttonde september bär det av till Nordamerika igen. Där blir hon kvar till att börja med i 13 år, reser sedan hem och stannar i Bonäs i två år. Ytterligare nio år i Amerika blir det, mesta tiden sysselsatt med hårarbete. År 1934 reser hon hem för att stanna. Maria avlider år 1960, i en ålder av 89 år och ett säreget kvinnoliv är till ända.

Carrie Smith, Marias ungdomsvän från Bonäs, blir kvar i Jerusalem resten av sitt liv. Hon sysslar med sömnad i kolonien. Maria berättar ibland om henne i breven hem till sina föräldrar och beskriver henne som en duktig sömmerska. Carrie avlider den sjunde februari 1932.

Hårarbetet har präglat Våmhus och dess invånare djupt. Det är inte bara det ekonomiska tillskottet som betytt mycket, hantverket har också gett bygden en stark kulturell identitet. Människor som passerade socknen i slutet av 1800-talet måste ha blivit mycket förvånade då de i de fattiga små stugorna mötte människor som kunde uttrycka sig på ryska och engelska och bekymrat talade om koleran som spreds sig på andra sidan Östersjön.

Genom att följa hårarbetets historia i Våmhus fram till idag kan man se samband och dra paralleller till samhällets allmänna utveckling. Hantverket blev stort och mäktigt för att det var nödvändigt och gav betydande inkomster. Då den materiella standarden så småningom ökade förlorade hårarbetet sitt värde. Många gamla traditioner och hantverk har dött på det sättet och gör så än idag. Hårarbetet tillhör lyckligtvis inte denna annars så stora grupp. Framtiden ser tvärtemot ljus ut, många av dem som är sig konsten idag är unga och angelägna om att hålla arvet levande. Det gamla hantverket blir åter aktuellt i en tid där vi alltmer intresserar oss för vår egen kultur och historia.

Ada Ryttar stod modell för bronsstatyn Hårkullan, utförd av Arvid Backlund och skänkt till Våmhus av Anders Diös (1966). Den erinrar om de många kvinnor som på vidsträckt vandring i världen under en svår tid väsentligt bidrog till att bättra folkets försörjning.